Vid skogsgårdens gärde
Mannen i skogsgården samlar på växter från jordens alla hörn. Han är sällan där på vintern, så jag kan inte fråga om denna pampiga fröställnings ursprung. Den är två, tre meter hög. När mannen kommer tillbaka framåt våren brukar vi språka en stund om hans senaste resor och fynd. Sist vi talades vid hade han samlat alpina växter i Kina och i Anderna. Hans trädgård är en oas och ett paradis för alla växtintresserade, och besök ordnas för entusiaster, som kommer i bil från hela landet. Men, hans gärning för naturen häruppe pågår ständigt. Han röjer och vårdar sig om de sällsynta växter han hittar. När nattviolen höll på att försvinna på grund av sprättande kreatur, så utverkade han av bonden att få stängsla av området. Han röjde fram och har lyckats få tibasten att leva och frodas igen – tills några tokiga björnbärsröjare jämnade nästan alla buskar med marken.
Den lille mannen är även ornitologiskt intresserad, och gör en stor insats för fågellivet i området. Lämpliga holkar sätts upp på lämpliga ställen – uggleholkarna i de jättelika bokarna måste han fått upp med livet som insats. Jag tror att han håller räkning på alla häckningar, inte bara de mera sällsynta.
Nu har ett besvärligt problem uppstått. Bonden som äger marken häruppe släppte inga djur på markerna förra sommaren, så allting växer igen. Jag uttryckte min stora oro för detta och den lille mannen kände samma som jag – vi måste hitta någon som kan hålla betesdjur där. Markerna är vidsträckta och betet gott. Vatten finns i bäckarna och det är stängslat – men behöver ses över. Bonden själv tycker tydligen att det är för arbetsamt att titta till djuren så långt iväg. Ändå skogade han av många fina träd bara häromåret för EU-bidragets skull.
Snart kommer han tillbaka till sitt hus, den lille mannen. Då får jag höra om senaste resorna och om vi kan vara till hjälp med att finna hugade kreatur, för ängarnas skull. Han behövs – denne naturens man. Jag brukar påminna honom om det.
Leya 