Varför minns ingen längre?

Det är ofta rofyllt att besöka kyrkogårdar. Jag gör gärna det när jag är på resa. Utanför Paris ligger Père Lachaise, den fina gamla kyrkogården där många storheter inom bland annat musiken ligger begravda.  Dit åker jag gärna och strosar en stund bland mossbevuxna och lutande stenar. Kyrkogården används fortfarande.

I Auckland hittade jag en annan kyrkogård som såg spännande ut. Den var belägen nedanför och under vägen vi gick på varje dag. Vår sista dag i staden tänkte vi hinna med att besöka den.

Det blev en annorlunda upplevelse. Père Lachaise kan verka till synes övergiven, men den här var verkligen det.  Allt var i förfall. Människorna som ligger begravda här hade levt på 1800-talet de flesta, och inga nyare gravstenar fanns. Bron var byggd rakt igenom gravarna så att stenarna låg spräckta och omkullvräkta. Det blev till slut en obehaglig känsla som tog över. Varför bryr sig ingen? Det måste ju finnas någon anhörig? Varför drar man en väg rakt över gravarna?

Vi blev också påminda om stadens våldsamma förflutna när engelsmännen och maorierna stötte samman. En av stenarna var rest över en mycket ung flicka som hade blivit skjuten på väg till skolan.

Förfallen kyrkogård

Skräckfilmsstämning

Precis i skymningen, innan vi lämnade kyrkogården, hittade vi en enda levande blomma vid en grav. Det var en klarröd ros. I dunklet mot den grågröna stenen lyste den nästan onaturligt på Felicia Bowdens grav. Men det kändes skönt – någon mindes fortfarande.

Felicia Bowden

2 reaktioner på ”Varför minns ingen längre?

  1. Jag brukar ofta besöka kyrkogårdar och där ströva omkring i lugnet när jag besöker en stad eller plats under mina resor runt om på i världen. Det är en stunds kontrast till alla turistfällor och stojiga gator. Samtidigt får man en inblick i stadens historia från ett annat perspektiv.

    I somras när jag besökte Paris gjordes också en promenad genom Père Lachaise, en kyrkogård som låter tankarna fara och fantasin frodas. En annan kyrkogård som jag tycker om, om man nu kan säga så, är Glendalough i Wicklow utanför Dublin.

    • Visst är det rogivande, ja. I Dublin har jag aldrig varit, men jag ska komma ihåg namnet på kyrkogården så att jag har möjlighet att gå dit när jag kommer till Irland. Ytterligare ett land som det inte blivit av att besöka! Man får hoppas bli pensionär och frisk – för det är mycket jag skulle önska hinna med innan det är slut med livet här på jorden.

Halva verket är läsarens - så, vad säger Du? As the second half is the reader's - I'd love to have Your line!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.